Under Finssagen framförde Anna Viola Hallberg och Carina Widlund** performanceverket Helgonförklaring av Signe.

Verket gestaltades genom musik och en procession som rörde sig genom platsen, där vi som betraktare inte enbart var publik utan också medverkande. Genom våra steg, vår närvaro och våra handlingar blev vi en del av ritualen – en gemensam akt där gränsen mellan scen och åskådare upplöstes.

Helgonförklaring av Signe skapade ett poetiskt och stillsamt rum för reflektion kring minne, berättande och gemenskap, där det vardagliga förvandlades till något högtidligt och symboliskt.

Trolleboda (ca 1 tim 15 min)

är en dokumentär i två delar som skildrar både släktens historia och den religiösa miljön

i Trolleboda där min familj bott i generationer.

I den första delen besöker jag gården Trolleboda och intervjuar en släkting från USA,

med fokus på den betydelse tro hade för de utvandrare som lämnade Sverige för Amerika under sent 1800-tal.

Den andra delen belyser min mormors uppväxt i Trolleboda,

där påverkan från kyrkan, den omkringliggande traktens starka religiösa kultur

och det lilla samhällets nära gemenskap präglade hennes tillvaro.

Trots att denna miljö påverkade henne på ett begränsande sätt,

utvecklade hon samtidigt en öppenhet och självständighet som formade hennes livssyn.

Min mamma berättar om min mormors hårda leverna.

Tack Roslagens konstnärsgille för stipendium och bidrag till filmen.

Kära lilla Hanna

I denna digitala fotoram rullar sextio brev förbi

– brev som alla börjar på samma sätt: “Kära lilla Hanna.”

Orden som öppnade varje meddelande från min mormor under nästan tjugo års tid.

Vår brevväxling var mer än ord på papper. Den var en värld.

Ett rum av ömhet, tid och total närvaro.

När jag läser breven idag känner jag åter samma värme som då:

känslan av att vara sedd, hållen, älskad utan förbehåll. Hon var mitt allt, och jag var hennes.

Den kärleken sken igenom i varje rad, varje väl valda mening, i varje omsorgsfull paus.

Det är ett privilegium, nästan ett beroende, att få ta emot någon annans dyrbara tid.

Att få vara viktig nog för att någon ska sätta sig ner, formulera tankar, vika ett papper,

slicka ett kuvert och sända det – bara till en själv. I dag känns det nästan gudomligt.

Den här delen av utställningen är min hyllning till henne,

och till den rikedom som kan uppstå mellan två människor när tiden får ta tid.

Jag önskar att alla någon gång i livet fick uppleva något liknande:

att bli så innerligt sedd, så lyssnad på, så älskad.

Kära lilla mormor

När jag var liten trodde jag att min mormor fanns enbart för mig.

Att hennes existens var ett rum byggt för att hålla mig trygg, sedd och uppfylld.

Jag tänkte att jag fanns tack vare henne, att hennes blick var den första och viktigaste.

Min mamma brukade säga att vi skulle hälsa på mormor, att jag borde ringa eller skriva brev till mormor.

Men för mig var mormor redan mitt centrum – jag förstod inte att hon också kunde vara någon annans.

En dag, när vi steg in genom hennes dörr, hörde jag min mamma säga:

”Hej mamma.”

Det var som om världen sprack upp en aning.

Plötsligt blev det tydligt att mormor inte bara var min, utan också min mammas.

Att de delat en historia långt före mig, en tid och en närhet som inte inkluderade mig.

Jag hade trott att jag var hennes nummer ett,

att det fanns ett särskilt band mellan oss som ingen annan kunde röra vid.

Insikten att min mamma också hörde hemma där – att hon funnits längre,

djupare, före – var först förvirrande, nästan omöjlig.

Men det var också början på en förlikning: att relationer kan vara flera på samma gång,

parallella och ändå sanna, att kärlek inte alltid följer den ordning vi själva hittar på.

Se glad ut
och du ska glada människor finna

Se trumpen ut
och du ska se vad människors leende försvinna

Och vill du finna världen glad
Ska du finna allting roligt

Om du blott själv går glad å stad
Med sinnet vänligt ljust och soligt

Se glad ut

På en gammal ärvd duk har jag broderat de ord som följt mig sedan barndomen.

De kommer från min mormor, Signe – välsignade Signe – och jag har aldrig funnit dem någon annanstans.

Kanske är det en dikt, kanske ett rim, kanske bara hennes alldeles egna livsregel.

Ett stilla, varmt mantra som speglade hennes sätt att möta världen: öppet, vänligt, med en nästan envis ljushet.

Den här serien består av sex bilder och skulpturer som bygger på verkliga händelser ur min mormor Signe liv. Genom dem vill jag lyfta fram hennes förmåga att alltid handla med omtanke

– ofta stillsamt, utan att söka uppmärksamhet, men med stor betydelse för dem hon mötte.

Händelserna berättar om civilkurage i det lilla, om att ta ansvar för andra, om att se behov och agera

– oavsett om det handlade om en full pappa, ett barn i kris eller busiga ungdomar.

De sex verken följer inte en strikt kronologisk ordning,

men börjar med barndomens ansvarstagande och rör sig genom olika skeenden i hennes liv.

Tillsammans bildar de ett porträtt av en människa som inte gjorde stort väsen av sig

– men som handlade, när det behövdes.

Flickan med barnet

När en ung vän till Signes dotter blev gravid tog Signe emot både flickan och barnet.

Hon tog nätterna med bebisen och såg till att mamman kunde gå klart skolan

– utan att göra något väsen av det.

Toaletten

En pojke med bacillskräck vågade inte gå på skolans toalett.

Signe lät honom gå hem till henne och använda gästtoaletten varje dag.

Hon gjorde det enkelt, tryggt – och utan att säga så mycket om det.

2. Prästen och dansen

Signe följde som ung med på en dans, något prästen såg som en grov förseelse.

Dans var, enligt honom, djävulens påfund.

Efter det fick hon flytta till prästgården för "uppfostran".

Hon brukade i efterhand säga: "Han måste ha läst fel i Bibeln."

1. Hästen och fadern

När hennes pappa kom hem från marknaden berusad, skyndade sig Signe ut.

Hon tog hand om både honom och hästen – snabbt och tyst, innan hennes mamma hann märka något.

Äggkastarna

När några barn kastade ägg på hennes dörr öppnade Signe

– inte för att skälla, utan för att bjuda dem på bullar.

 Hunden på golvet

I prästgården fick Signe inte sova i en säng, utan på golvet

– bredvid husets hund, trots att hon var rädd för hundar.

Hon delade matresterna med den, och hunden bet henne en gång, men hon klagade aldrig.

Fyra bilder av Signe

Under hela min skolgång har min mormor Signe funnits som ett självklart motiv i min konst.

Hon har varit den jag återkommit till – inte bara som förebild i livet,

utan också som gestalt i mitt skapande.

Det här verket är uppbyggt av fyra verk från olika perioder, alla med Signe som utgångspunkt.

1994 fick vi i uppgift att skapa ett tryck av något vi tyckte om.

Jag tryckte min mormors händer, som höll i vår gemensamma favoritbok.

1997 skulle vi göra ett svartvitt porträtt av en idol – jag valde, utan tvekan, mormor.

2002, i en textiltryckkurs, var uppgiften att utgå från formen cirkeln.

Det blev återigen mormor.

Och 2003, på Konstfacks julmarknad, sålde jag kylskåpsmagneter med en bild av min mormor som ängel.

Det här verket är en del av hennes helgonförklaring.

Ett litet altare av kärlek, ihågkomst och konstnärlig närhet.

Signe har alltid varit med mig – i vardagen, i vägvalen och i bild.

Ett enkelt citat Signe levde efter.