“Var och en blir salig på sin tro”
Året var 2006 och jag skrev mitt examensarbete på Konstfack, där jag lät finkultur möta populärkultur.
Jag bjöd in “vanliga” människor – personer utan dansutbildning,
utan scenisk skolning – att kliva upp i det allra finaste rummet, balettscenen.
Där fick de dansa helt och hållet på känsla, till den klassiska balettmusik som vanligtvis kräver
disciplin, tradition och perfektion.
Jag var upprymd, nästan euforisk, över vad som hände på scenen:
hur kroppar befriade från normer kunde röra sig i ett rum som vanligtvis styrs av strikta regler.
Jag vände mig till teknikern som hjälpte mig med ljus och ljud och utbrast:
“Visst är det fantastiskt? Är det inte roligt?”
Han log lite stillsamt och svarade: “Ja… var och en blir salig på sin tro.”
Först tog jag illa upp. Jag hörde det som en sval dusch över min entusiasm.
Men med tiden har jag förstått att hans ord bar en djupare sanning.
Vi bär alla på olika idéer om vad som är viktigt, vackert, rörande eller meningsfullt.
Det som får en person att jubla får kanske en annan att höja på ögonbrynen.
Den här utställningen utgår från just den insikten:
Att vi alla rör oss genom världen med våra egna övertygelser, våra egna inre kartor.
Att våra sanningar inte behöver vara gemensamma för att vara verkliga.
Att mening inte är något kollektivt beslut – utan ett djupt personligt åtagande.
Var och en blir salig på sin tro är därför en hyllning till mångfalden av upplevelser, uttryck och perspektiv.
En påminnelse om att även i konstens finrum – eller kanske just där
– ryms både lidelse, tvivel, humor och helt egen logik.