Biktbåset – en plats för egna tankar

Det här är ett litet rum där du kan gå in helt ensam.

Här finns ingen du behöver bekänna dig inför – om du inte vill.

Det är en plats för att samla dina egna tankar, reflektera, eller öva på det du vill säga

– till dig själv eller någon annan.

Du kan ta med en bild eller ett föremål som betyder något för dig,

en person eller tanke du vill lätta ditt hjärta för.

Det handlar om att ta kontroll över sitt liv,

att lita till sitt eget sunda förnuft och skapa utrymme för egna ord och känslor.

Biktbåset är inte en plats för dömande, utan för personlig reflektion och styrka

– en stund att lyssna inåt och ge plats åt det som behöver höras.

Umbra Nudus

År 1996, långt innan sociala medier och snabba svar,

skapade jag och min bästa vän Camilla vår egen sekt.

Vi kallade den Umbra Nudus – den nakna skuggan.

Det var vår egen motreaktion, född ur upprördhet,

nyfikenhet och en kreativ kraft som bara ungdomar riktigt kan bära.

Vi hade råkat in i ett gäng där killarna visade sig vara satanister,

vilket provocerade oss. Istället för att följa dem, skapade vi något eget

– något vackert, vilt och levande.

Vi lärde oss latin, ritade symboler, skrev ned våra egna ritualer och dogmer

– de vi tyckte kändes rätt. Vi dyrkade skogen, det naturliga,

det som fanns runt oss men som ändå kändes större.

Vi valde det allseende ögat och ett fyrklöver som våra symboler.

Den fyrklöver som nu finns i installationen kommer just från den tiden.

Att återvända till Umbra Nudus i dag, nästan trettio år senare och tre år efter Camillas bortgång,

har väckt minnen av en förlorad tid

– men också en djup respekt för den styrka och det allvar vi bar som unga.

Vi letade efter mening. Vi uppfann en tro, en struktur, ett sammanhang.

Vi kände efter själva. Och vi var starka.

Det här verket är till minne av den kraften. Av Camilla.

Och av alla unga människor som söker sin väg, som uppfinner sin tro,

som skapar det de behöver – själva.

Mitt altare – egna vägledare och min egen röst

Det här lilla altaret består av sex bilder som ger mig lycka och styrka.

Jag har själv valt vilka mina vägledare och "helgon" är

– de personer och förebilder som betyder mest för mig.

Men mitt i allt detta är det viktigt att inte glömma bort den allra viktigaste rösten: min egen.

Det som jag själv har att säga, baserat på mina egna erfarenheter och känslor.

Att lyssna till sig själv är ibland det största och mest heliga man kan göra.

Kasta pärlor åt svin

Uttrycket “att kasta pärlor åt svin” kommer från Bibeln och används ofta som en varning:

ge inte det dyrbara till någon som inte kan förstå dess värde.

Men här vänder jag på perspektivet.

Vad händer om vi faktiskt kastar pärlor åt svinen?
Om vi ger det värdefulla, sköra, skimrande

– just till dem som anses ovärdiga, bortglömda eller föraktade?
Kanske är det de som behöver pärlorna allra mest.
Kanske är det där, i det smutsiga och otippade, som något nytt kan födas.

Verken i denna del av utställningen utforskar idén om värde, nåd och oväntad generositet.

De ställer frågor om vem som får tillgång till det “heliga”, det “vackra”, det “dyrbara” – och varför.

Här får pärlorna falla fritt.
Här får svinen glänsa.

Återbruk som arbetsmetod

I mitt arbete återkommer jag ständigt till återbruket

– inte som ett nostalgiskt bevarande av gamla verk,

utan som ett sätt att låta processen fortsätta leva.

Tidigare projekt är för mig inte avslutade kapitel, utan materialbanker, fragment och möjligheter.

Jag värdesätter inte äldre verk i sin ursprungliga form;

de är steg på vägen, inte slutstationer.

När ett nytt tema tar form plockar jag därför ofta isär, omarbetar, reducerar

eller förstärker tidigare arbeten så att de kan bli en del av något nytt.

I dessa förvandlingar finns kärnan i min praktik:

varje verk är både något i sig och råmaterial för det som ännu inte finns.

Det gamla upphör aldrig att vara användbart – det bara byter betydelse.

Ett collage av tid, kropp och själ

I detta stora collage väcks nakna kroppar till liv genom mina ögon.

De många krokiteckningarna – skapade för mer än 25 år sedan

– flätas samman till ett nytt rum där linjer, blickar och rörelser får en ny betydelse.

Här får varje kropp en själ, varje kontur ett uttryck.

Ansikten träder fram med tysta berättelser,

burna av heliga glorior som lyfter fram människans värde i hennes mest utsatta form.

I nakenhetens skörhet finns mod, och i sårbarheten spirar en egen sorts helighet.

Detta verk är en hyllning till det mänskliga: till våra kroppar, våra berättelser, vår längtan

– och till den värdighet som finns i att bli sedd precis som man är.