Hanna Grandert

Att ta av sig offerkoftan.

Från bitterhet till vildhäst – en förvandling

I min resa att sluta vara bitter, och att för alltid kasta bort offerkoftan,
skapade jag en rad verk –för att komma närmare mitt mål.

Det här handlar om en verklig förändring.
En rörelse inifrån.Och ut.

Projektet kulminerar i en symbolisk handling:
Jag bär rosa strumpbyxor – som en kroppsstrumpa.
Trycker mig igenom ett av mina egna verk, en slags portal –
vass, hård, motståndsrik.

På andra sidan:
En sommaräng.
Ett andetag.
Frihet.

Jag hittade ett ställe på landet –
Livsuniversitetet.
Där kände jag mig lugn, fri, hemma.
Det var där jag valde att genomgå min förvandling.

Att släppa bitterheten var inte lätt. Jag hade blivit ett med den.
Men den inre djupdykningen jag gjort, genom skapandet,
började göra mig gladare. Tillfreds. Stolt.

En vän sa:
"Varför är du bitter? Du borde vara stolt. Du har klarat allt det här. Sträck på dig! Rak i ryggen."

Så jag tryckte mig igenom tavlan – som en födelse.
Och på andra sidan skuttade jag ut på den blommande sommarängen,

likt en galopperande, fri vildhäst.

Se filmen här: Offerkoftan
Filmen dokumenterar hela processen – den ger djupare inblick i mina verk, tankar och vägar.

Vidare till annan bitterkonst:

Offerkoftan startsida.

Att slå knut på sig själv - Kärringknop.

Att trolla med knäna - men de blöder.

Att bli tillsag att inte rida ryggen av en villig häst

- men det är jag som är den där hästen.

Glöm inte

GLÖM INTE ta av dig offerkoftan.

Orden är broderade med röd tråd på en gammal handduk –
ett verk jag fortsatt arbeta på i serien Hem ljuva hem.

Jag har tidigare arbetat mycket med torktumlarludd –
ett material som bär på både symbolik och motstånd.
Något som annars ses som skräp,
blir här till något varsamt. Laddat. Viktigt.

Småsaker, som ludd i ett filter,
kan bära hela tyngden av ett liv.
Så när jag broderar dessa ord,
gör jag det inte som en uppmaning –
utan som en påminnelse.

En tråd tillbaka till något mer livsviktigt.

Höjd: 90 cm
Bredd: 50 cm
Material: Handduk, broderi

Mina vänner

Mina vänner.
Det är inte ömsesidigt.
Men dessa kvinnor har följt mig –
genom barndom, tonår och vuxenliv.
Starka. Coola. Betydelsefulla.

Verket är som ett collage.
Skinn som hudflagor.
Gamla trasor. Hår. Hud. Torktumlarludd.

Genom att använda luddet ger jag en del av mig själv.
Vi blir som ett med varandra.
Jag tar del av deras styrka –
av de budskap jag har bränt in i skinnbitarna.

Och jag blir glad av att se dem där,
samlat.
Bara för mig.

De är inte alltid lätta att tyda –
men här finns de, mina hjältar:

Dolly Parton: "You are only poor if you choose to be."
Judy Garland: "There’s no place like home."
Marilyn Monroe: "I wanna be loved by you."
Julie Andrews: "When the Lord closes a door, somewhere He opens a window."
Carrie Fisher: "You are my only hope."

Höjd: 50 cm
Bredd: 70 cm
Material: Canvas, akryl, skinn, torktumlarludd

Offerkoftan

Detta är min offerkofta.
Jag har arbetat med den under flera år.

Lager på lager har jag byggt upp den –
limmat och bundit torktumlarludd,
tvinnat och rullat det mellan händerna,
skapat mönster i olika nyanser av grått.

Den blev hård. Tung. Tät.
Till slut sågade jag upp den – rakt igenom mitten.

Sedan använde jag den som en portal.
En passage för att bli pånyttfödd.
Att ta av mig det tunga.
Att kliva ut ur bitterheten.

För att bli en bättre människa –
för mig själv,
och för andra.

Höjd: 90 cm
Bredd: 50 cm
Material: Canvas, akryl, torktumlarludd, kroppsstrumpa

(använd under performancen där jag tog av mig offerkoftan)

Hela processen dokumenterades.
Den finns att se på film.